PRINSEN FYLLER TRE ÅR

I dag var det barnbarnet Gustavs tredje födelsedag. Kalaset för mormor, morfar, gammelmormor, mig/farmor och Sven började kl 17 och födelsedagsbarnet bjöd oss på både smörgåstårta som på hallontårta. Vi sjöng Ja må han leva, ja må han leva i många lyckliga år och sedan Hurra, hurra, hurra, hurra för vår lille prins.
Alla kom naturligtvis med paket. Det var nästan som på julafton, men det intressantaste paketet var nog presenten från mormor och morfar: en jordglob som lyste som en lampa! Vi väcker kanske en blivande globetrotter eller upptäcktsresande? Tidigare i veckan kom faster Helene från London med en sparkcykel och den behärskade han redan.
Farmor och Sven hade hittat Pippi Långstrumps egen apa - Herr Nilsson - och han behövde inte ha några byxor på sig, tyckte Gustav. Apor har ju inga kläder, eller hur?
Det är roligt men utmattande att ha födelsedagskalas när man är liten och bara tre... Vi älskar Dig, Gustav, och gläds åt varje framsteg Du gör på livets slingrande stig!

SOPPA PÅ RYSKT VIS I RUSKATIDER

Snart är det vinter och skidan den slinter.... Men innan dess fick vi ännu en vacker hösthelg med uteätande invid stugväggen vid Gapern.

Jag gjorde som den ryska babuschkan - en mustig soppgrund och varje dag ett nytt tillägg tills den är slut - och började med rotsaker (potatis, palsternacka, lök och rotselleri). Buljongen kryddades med tomatkross och -pure, sambal oelek och lite chili. För att göra soppan matigare blandade jag i stekt köttfärs och på slutet massor av hackad bladpersilja från "lannet". Sedan var det bara att njuta den rykande het med en klick vitlökscremefraiche på toppen! Tilltugg blev fullkornsbröd toppade med tomatskiva och avokadoröra i stället för smör.

Nästa dag blev tillägget några grillade kycklingben men längre räckte inte vår gryta. Babuschkan körde nog med sin gryta en hel vecka, har jag förstått!

Naturen är vacker så här års och speciellt lönnlöven - fast i år är alla blad gula. Jag hittade inga röda. Äppelskörden blev knaper i år så i vinter är det köpeäpplen som gäller och helst ska de vara svenska förstås!

ÅRETS SISTA SKÖRD??

Det enkla och okomplicerade är bäst! Egenhändigt plockade kantareller en vacker höstdag i en härlig skog ger lön för mödan. Stekta i smör och serverade på en skiva bröd med lite tomat, ruccola och mozzarella därtill. Mer behövs inte för en livsnjutare!


Men vägen från skogen till tallriken är inte gen. Roligt att plocka är inte alltid lika med roligt att rensa! Varje svamp skall skärskådas (ingen katt bland hermelinerna!) och varje svamp skall putsas och delas. Det tar sin lilla tid men med ett glas rödvin vid sidan av och trevligt sällskap mittemot och ljudet från vindens rassel bland de dalande lönnlöven går allt som en dans!


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns ingen roligare svamp att plocka än trattkantarell! Ser man en, ser man hundra och nu verkligen kryllade det av dem i "våran skog". Om man samtidigt stöter på en riktig "guling", är det ju bara bonus!

Vårt årsbehov slogs med råge i helgen som gick och det var faktiskt en pina att GÅ hem med EN FULL papperskasse - jättetung och bristningsfärdig i botten! Och samtidigt se överflödet runt fötterna som fick lämnas kvar. Suck!

Efter helgen börjar älgjakten och så här års längtar jag alltid efter mor Elins lättstekta älgfiléer. Det var en dröm att komma ner i hennes kök och provsmaka en skiva, innan hon förpassade allt till frysen, som verkligen gjorde arbetet lättare för henne. Jag minns hur hon innan frysen kom in i vårt hus saltade ner älgkött, konserverade färdigstekt älgkött, gjorde älgkorv mm mm. Allt för vårt årliga behov av kött - jag brukar säga att jag är uppfödd på älgkött - något nötkött behövde vi inte köpa. Tyvärr kom jag aldrig på tanken att någonsin följa med pappa Klas ut i skogen på jakt (det gjorde inte flickor på den tiden), men flera av mina yngre kvinnliga kusiner har både fått vara drev"karlar" och tagit jägarexamen!

Nej, nu åter till mina trattisar. De har blivit så små, så små efter torkningen på myggnätfönstret och doften är helt otroligt intressant. Tänk att dessa små förkrympta stackare kan få liv igen genom lite vatten och sedan kunna avnjutas i någon spännande rätt.

Idag är det verkligen Brittsommar och jag har namnsdag! Grattis alla andra Birgittor!

CARPE DIEM

Den ena dagen upplever jag ett älskat barnbarns dop och upptagning i den kristna församlingen och gläds och njuter av varje sekund när jag sitter där i kyrkan.

Den andra dagen följer jag en kär vän och Rebeckasyster till den sista vilan i en begravningsgudstjänst med vacker musik och ritual. Ullas kista var omhöljd av det blåskimrande tyg som är Odd Fellowsbrödernas och -systrarnas eget bårtäcke. Emblemet - de tre länkarna - är broderat av systrar liksom den långsmala duken översållad med skogstjärnor - Värmlands landskapsblomma.

En liten släkting till Ulla deltog tillsammans med mor och far i kyrkan och det kändes rätt och symboliskt - den unga tar plats efter den gamla - släkten lever vidare. Vi gläds åt det nya livet, åt den sprittande livslusten och omedvetenheten om alla måsten och plikter som ligger framåt i tiden.

Att vara oförmögen att klara sitt dagliga liv utan hjälp på äldre dar kommer naturligtvis att kännas besvärligt för var och en av oss när den dagen kommer och kändes inte minst besvärligt för Ulla. Hon var van att ha sina egna ritualer och att leva ett aktivt och innehållsrikt liv till den dag då benen inte bar henne längre och hon tvingades bli beroende av rullstol och hjälp med det mesta. Men att ta en liten siesta på sängen efter lunchen var det aldrig tal om. Sånt onödigt låg inte för Ulla!

Sjukhusbesöken under det här sista året blev tätare och tätare och tillvaron allt jobbigare. Mycket av den tidigare geisten hade försvunnit. Det kändes som Ulla hade tappat taget och beredde sig på att lämna jordelivet. "Jag vill dit upp", sa hon till personalen på avdelningen en dag och pekade mot himlen. En lunginflammation blev för svår för henne att klara av och så avled hon stilla och lugnt en natt när sommaren gick mot höst.

Vi - släkten och vännerna - fick följa Ulla till hennes sista fest - i kyrkan en stilfull begravningsakt och i sockenstugan en minnesstund som på samma gång blev ett glatt som berörande farväl. Nu lever Ullas minne! Och jag är tacksam att ha fått lära känna henne.

Som svalors snabba flykt

i rymden blå

Som havets våg förrinner

uti sanden

Så hastigt våra år

och dagar gå

Så fort vi färdas

mot den andra stranden.

Så är livet i ett nötskal!