CARPE DIEM

Den ena dagen upplever jag ett älskat barnbarns dop och upptagning i den kristna församlingen och gläds och njuter av varje sekund när jag sitter där i kyrkan.

Den andra dagen följer jag en kär vän och Rebeckasyster till den sista vilan i en begravningsgudstjänst med vacker musik och ritual. Ullas kista var omhöljd av det blåskimrande tyg som är Odd Fellowsbrödernas och -systrarnas eget bårtäcke. Emblemet - de tre länkarna - är broderat av systrar liksom den långsmala duken översållad med skogstjärnor - Värmlands landskapsblomma.

En liten släkting till Ulla deltog tillsammans med mor och far i kyrkan och det kändes rätt och symboliskt - den unga tar plats efter den gamla - släkten lever vidare. Vi gläds åt det nya livet, åt den sprittande livslusten och omedvetenheten om alla måsten och plikter som ligger framåt i tiden.

Att vara oförmögen att klara sitt dagliga liv utan hjälp på äldre dar kommer naturligtvis att kännas besvärligt för var och en av oss när den dagen kommer och kändes inte minst besvärligt för Ulla. Hon var van att ha sina egna ritualer och att leva ett aktivt och innehållsrikt liv till den dag då benen inte bar henne längre och hon tvingades bli beroende av rullstol och hjälp med det mesta. Men att ta en liten siesta på sängen efter lunchen var det aldrig tal om. Sånt onödigt låg inte för Ulla!

Sjukhusbesöken under det här sista året blev tätare och tätare och tillvaron allt jobbigare. Mycket av den tidigare geisten hade försvunnit. Det kändes som Ulla hade tappat taget och beredde sig på att lämna jordelivet. "Jag vill dit upp", sa hon till personalen på avdelningen en dag och pekade mot himlen. En lunginflammation blev för svår för henne att klara av och så avled hon stilla och lugnt en natt när sommaren gick mot höst.

Vi - släkten och vännerna - fick följa Ulla till hennes sista fest - i kyrkan en stilfull begravningsakt och i sockenstugan en minnesstund som på samma gång blev ett glatt som berörande farväl. Nu lever Ullas minne! Och jag är tacksam att ha fått lära känna henne.

Som svalors snabba flykt

i rymden blå

Som havets våg förrinner

uti sanden

Så hastigt våra år

och dagar gå

Så fort vi färdas

mot den andra stranden.

Så är livet i ett nötskal!