Ibland på hösten ror vi över till Näsudden vid Gapern och letar efter trattkantareller. Först ser man inga alls men så plötsligt bara ramlar vi över dem. I små rader och klungor överallt! Skogen är underbar att vandra i. Mossan är härligt grön och fjädrande och granarna står raka och ståtliga runtom oss. Inte ett ljud hörs bara de små trattisarna som viskar: Kom och ta mig, och mig och mig!
Väl hemma brer vi ut dem på ett bord och kollar var och en, ev delar vi dem mitt itu längs foten och sedan får de torka på ett myggnätfönster. Efter en knapp vecka är de små som knappnålar (nåja det var väl att ta i!) och då förvarar vi dem i glasburkar med lock. Att ibland öppna en sådan burk och stoppa ner näsan och dra in den karaktäristiska doften är för mig en härlig och speciell känsla. En del säger att det luktar som gamla blöta raggsockor! Det tycker inte jag, men någon doft är det: det luktar verkligen torkade trattisar!
Mmm, jag kan känna doften när jag läser detta! Jag har tappat bort receptet på den goda soppan, som förutom trattisarna innehöll ädelost, grädde, och var det kanske sherry?
SvaraRaderaJaaaa, jag kan ocksa kanna doften, den ar underbar! Lotta - gor en soppa pa en hoft! Det blir jattebra!
SvaraRadera