Alla har vi våra rötter någonstans - jag har 50 % av mina i Skåne och upphovet till dem är den här skånska GREBBAN, dvs Elin Vilhelmina född 1907. Grebba är tös på skånska liksom påg är ordet för pojke. Vilket steg hon tog, när hon på 1930-talet lämnade den feta skånska myllan och slog sig ned i Värmland och bildade familj med en östvärmlänning från det karga Bergslagen!
Mor Elin tog mig med till Skåne på somrarna. Vi hälsade på hos Mormor Anna som hade massor av höns och kycklingar och också en underbart doftande HAVE med en massa gamla fina blomsorter. Have är trädgård på skånska. PÄROR fanns det inte i en have - de odlades i potatislandet, om ni förstår vad jag menar! BEDORNA (betorna) växte på åkrarna i hundratals meter långa rader. Jag fick 10 kr av Morbror Nils om jag gallrade en rad! Det var slavarbete i gassande sol... När det var dags att ta tåget tillbaka till Värmland, tyckte Mormor Anna att vi borde ha ett HÖNS med oss så hon tog yxan i ena handen och mig i den andra och så nackade hon en av sina vita unghöns. Vilket skådespel för en 7-åring att bli vittne till! Vi skållade och plockade den och virade in den i blött tidningspapper. En jättebukett av flox och stockrosor mm mm (också inslagen i blött tidningspapper!) hörde till. Vi åkte i TRILLAN till järnvägsstationen och jag smakade på orden: Billinge, Röstånga, Skäralid och Klippan. Väl hemma tyckte lekkamraterna att jag pratade konstigt! SKÅNSKAN hade blivit mitt språk...
I dagarna har jag upplevt Skåne igen: sett äppelodlingarna runt Kivik, gladorna i skyn, råkorna på åkrarna och förgäves lystrat efter näktergalen! Sett bokskogen slå ut i skirt limegrönt och förundrats över Ales Stenar vid Kåseberga. Är det en kultplats eller en kungagrav formad av stenar från inlandsisen? Landskapet är så fascinerande: åker man ut ur en by så åker man genast in i nästa! Sveriges mest tättbefolkade landskap?
Färskpotatis, nyupptagen sparris, späd rabarber och en nystekt strömmingsflundra från Simrishamn - dä ä livet dä! Min känsla för mat är och förblir ett arv från min skånska GREBBA till mor! I morgon ska jag klappa på gravstenen och hälsa från Skåne!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så fin hon var, mormor Elin! Jag tror minsann det är från henne som Karen fått sina ögon?
SvaraRaderaHave är även det danska ordet för trädgård.
Jaminsann - är inte Karen lik henne! Näsan också kanske? Eller den är väl Lars' förstås? Go var hon mormor i alla fall, fast hon luggade oss ibland - var väl vad vi förtjänade förstås...
SvaraRadera